Har haft en åtta timmar lång utbildningsdag i trafiksäkerhet på jobbet idag. Intressant och nyttig kurs, men ack vad fort det går att vänja av sig att sitta stilla länge och lyssna. Konstigt hur fort vi anpassar oss och glömmer bort det som för bara ett litet tag sedan var en naturlig del i vardagen.  Var ju trots allt bara två veckor sedan skolan tog slut... Fick känna på skolans underbara värld ytterligare då kursledaren gav oss ett oförberett prov i sista timmen. Jag som trodde jag skulle slippa detta i sju månader men inte det. För er som undrar så blev jag blev godkänd =) Så nu hänger mitt första jobbdiplom på anslagstavlan i kontoret.

På vägen hem från min numera obligatoriska cykeltur till och från jobbet, fick jag se en kille i 25-30 års åldern komma mot mig ett tiotal meter framför mig. Han log så glatt att jag för en kort sekund fick för mig att vi hade setts förut. När han sedan öppnade munnen och frågade om jag hade en stund över (hade precis cyklat in på den del av cykelvägen som ligger närmast vattnet och som inte har speciellt mycket insyn från bebyggelsen) fick jag en känsla av att jag kanske inte ska stanna och prata med honom i alla fall. Jag cyklade på lite extra fort och svarade glatt att jag tyvärr hade bråttom. Då svarade han mig snabbt att han visst trodde att jag hade tid och att jag skulle stanna och lyssna på vad han hade att säga. När jag var i höjd med honom (vägen hade dessutom smalnat av just där) höjde han armen och då tänkte jag att nu är det kört, han kommer slå ner mig och göra gud vet vad. Men jag möttes inte av något slag utan av en välsignelse om lycka och framgång. Du har blivit frälst, ta till dig det, ropade han efter mig. Adrenalinet pumpade och jag visste inte vad jag skulle säga, så jag ropade tillbaka ett tack...

Så nu gott folk har ni fått en frälst kamrat, eller så inte  =)

/ M